Sitta under korkeken

Jag kommer ihåg när jag var på en kick-off med jobbet för väldigt många år sedan. Vi bodde på en vacker folkhögskola någonstans söderut i Sverige. Kommer för mitt liv inte ihåg vad den hette. Kollegorna och jag skulle planera för höstterminens start och ”jobba ihop” oss i nya arbetslag. Det var ett otroligt vackert område, grönskande och med en historia. Byggnaderna var gamla och miljön inspirerande på många sätt. Jag tycker att historiska miljöer manar till eftertanke. Plus att jag ibland kan höra hur gamla hus pratar med mig. Ja, det är sant, precis som böcker! 😉

Någonstans kunde man också läsa vilka kurser som gavs på gården. Bland många andra fanns det skrivarkurser. Jag minns att jag tänkte ungefär så här: ” Åh, vad det skulle vara spännande! Att få tips och trix och sedan få sitta i denna fantastiska miljö och skriva!” I skolan gillade jag uppsatser. Ja, jag var en av dessa få. Nationella proven i 9:an – ”Välj en av dessa ämnen och skriv en uppsats på minst tre sidor” – Javisst, gärna! Kommer också ihåg, med varmt hjärta, min svensk- och engelsklärare i högstadiet Roger Westman, som på en uppsats jag gjort skrev något jag aldrig kommer att glömma. Jag hade lämnat in en uppsats med inspiration från alla tänkbara böcker jag läst mig igenom under åren, och skrivit en ”spänningsnovell” som han och hans fru (!) hade läst och sagt att ”Anna, vilken potential hon har”, jadå! Och han skrev att han minsann trodde att jag kunde bli författare en dag om jag ville! Va! Vilka ord! Och tänk vad rätt han hade! 😀

träd solstrålar

Känslan jag fick där i grönskan på folkhögskolan var i stil med att tänk hur det skulle vara få sitta här under korkeken och få skriva berättelser nu som vuxen! Jag minns att det lockade mig. Men det fanns inget verkligt i den tanken jag hade – då. Nu när jag läser på andras bloggar om skrivande och författarskap så slår det mig att så många av de som har lyckan att få bli utgiven har gått/går skrivarkurser eller till och med gått författarutbildningar. Jag känner mig så grön! Kan jag verkligen det här? Borde jag inte gå en sån där kurs, bara för att räknas liksom? Kan man skriva utan att få utbildning i ”hur man skriver en bok”? Kan jag tro att jag någonsin kommer att lyckas att skriva ett manus en gång till i mitt liv som kommer duga? Jag kanske skulle gå en skrivarkurs i alla fall. Men i så fall för att jag vill. Inte för att jag nödvändigtvis måste. Tänk att få sitta i skuggan av ett lummigt träd och faktiskt bara sitta där av en anledning – att skriva.


2 reaktioner på ”Sitta under korkeken

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s