Dä går allri. Å går dä, så går dä åt skogen!

Jag fick tillbaka mitt manus Glashjärtat – vänner eller fiender häromdagen. Min förläggare Ulrika hade gått igenom texten och markerat sådant hon ville att jag skulle ändra eller tänka till på runt formuleringar. Jättekul att få gå igenom texten igen, nu när den har vilat så länge. Jag hade dessutom gödslat med det lilla fantastiskt onödiga ordet ju.

En annan sak jag gödslar med är utropstecken. Jag vet numera att man ska vara försiktig med dem, men i skrivandets hetta kommer de in så naturligt. Nu är det bara att stryka och fixa.

En annan sak som jag började tänka en del runt var det dialektala språket. Vi färgas av det språkbruk vi använder till vardags och man behöver inte vara ett geni för att förstå hur annorlunda det kan låta i andras öron. Det fenomenet blev jag varse (Är det dialektalt? Börjar undra över alla uttryck snart …) när jag fick tillbaka mitt nya manus från en testläsare här i förra veckan. Han hade reagerat på några uttryck som jag senare förstod var lokala till sin karaktär. Han har rötter i Norrland (tror jag, illa fall hans fru), och det är klart det finns skillnader i våra sätt att uttrycka oss.

Nåväl, jag är på väg in i tvivlens korridorer och irrar runt. Håller mitt manus verkligen för utgivning? Klart det gör, det blir en bok innan sommaren, men min KÄNSLA är att jag undrar. Låter det här tillräckligt bra? Skulle jag ha tänkt om här kanske? Oj, det där har stått oförändrat sedan jag skrev det för första gången! Det kan väl inte vara det bästa jag kan?Jag skulle kanske ha testat ett annat grepp där … Ja, ni känner säkert igen er. Snart, snart ska allt vara klart och då ska det vara det bästa jag har gjort hittills, eller hur? Första boken var mer som ett experiment, det känns så nu med allt det i backspegeln. Jag visste inte alls så mycket som jag gör nu, hade inga krav på samma sätt (från mig själv), allt var i en bubbla av glädjerus och förväntan. Nu är jag mer kritisk, nitisk och pessimistisk. Jag vet vad som krävs, och jag vet hur mycket arbete det är. ”Dä går allri” som vi säger i Närke.

Jag hoppas mina tvivel och orostankar skingras när arbetet får fortskrida. Jag får inte glömma att jag fortfarande har sviter efter influensan, även om febern har släppt sitt stryptag om mig. Trötthetens hjälm sitter där den sitter. Jag har ont när jag rör på ögonen.

Jag ser fram emot en ljus vår på många sätt. Saker som jag mått dåligt över kommer att lätta. Frågor jag har kommer att få sina svar. Mina drömmar som gror kommer att få vingar. Kort sagt, det kommer att bli bra.

Kram!

20150324_110223

Bild tagen på en promenad förra veckan. Kävesta Folkhögskola ligger fem minuter från min bostad. Vackert och rofyllt.


2 reaktioner på ”Dä går allri. Å går dä, så går dä åt skogen!

  1. Det är lätt hänt att köra fast i vissa ord ju. 🙂 Precis som du skriver är det inte alltid lätt att veta om det är ”rikssvenska” eller något lokalt. Fast jag gillar att hitta på egna ord ibland. Fin bild. Lycka till med manuset. Kram Bosse

    1. Jag tycker att det är roligt att sätta samman ord som vanligtvis inte brukar vara sammansatta med varandra. ☺
      Vårsolen är blek idag men lyser ändå hoppfullt på resterna av en sjuk medelålders kvinna. Det finns hopp! 🐇
      Tack för titten! Kram från Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s