Galenskap

Ibland känns det som jag är lite galen faktiskt. Att våra hjärnor har många outforskade områden vet vi. Undrar om någon vet var den galna författardelen sitter?

Jag har just nu tre manus på gång. Ett skrev jag för mer än ett år sedan, de andra två har växt fram under första delen av det här året.

Tre helt olika manus.

Ett feelgood, nästan lite harlequin-aktigt. Lättsamt, stor igenkänningsfaktor, lite förutsägbart med andra ord. Relationer, kärlek, svek. You know.

Ett helt annat manus som jag själv kategoriserar som psykologisk spänningsroman. Ond bråd död, psykisk terror och lite kärlek, gamla tiders ondska som gör sig påmind in i nutid.

Och så mitt roliga barnmanus om tvillingarna som önskar sig en egen hund. Småroligt, barnsligt, jättekul! Inspirerad av bokserier som präglas av humor, tokigheter och spänning på en lagom nivå. Tänk 8-10-åringar.

Kanon, kanske du tänker. Vad produktivt och duktigt, kanske du tänker. Jag tänker tilt i hjärnan! Jag har så svårt att bestämma mig för vilket manus jag ska jobba med, så att jag har svårt att komma igång med något, ärligt talat. Planen är att skriva färdigt barn-manuset. I höst (någon gång) är min tanke att det ska vara färdigt att skicka till förlag tillsammans med prov på illustrationer. Det känns på riktigt. Det kommer hända.

De andra manusen gäckar mig och har gjort det under en lång tid. Eftersom jag fortfarande är sjukskriven (fast nu har jag mentalt tagit semester från sjukskrivningen! 😉 ) så har mycket legat i malpåse, helt naturligt. Jag har försökt att vila från skrivandet också, då allt var som jobbigast, men de senaste veckorna har jag mått bättre och mår nu faktiskt riktigt bra. Så nu du, har hjärnan kört igång. Och jag kan inte stoppa den.

Det är så mycket som triggar mig. Jag läste t.ex. ett inlägg om svenska feelgood-romaner som utspelar sig i svenska miljöer och att det finns sug efter sådana i andra länder. Då kom jag förstås direkt att tänka på mitt manus som utspelar sig på västkusten. Hjärnan ville inte släppa taget om den tanken. Inget annat manus har fått mig att direkt gå till skrivaren och skriva ut hela köret och börja läsa igenom det på stående fot, nästan, jag satte mig i fåtöljen innan jag började.

En sak som var intressant i sammanhanget var att jag såg så mycket som jag kunde förbättra i texten. Jag blev så sugen att ändra och brodera ut och fördjupa karaktärerna att jag nästan inte kom i säng … Jag känner att jag lärt mig en del under året som gått när det handlar om skrivandets konst. Det gläder mig. Jag utvecklas. Det är inte galet.

Men det är fortfarande tilt i hjärnan. Mina tankar vandrar oavbrutet mellan mina manus och de pockar på hela tiden jag inte gör något annat. Det är ganska tröttsamt. Mycket snack och liten verkstad, om jag säger så.

Vad som kommer hända har jag ingen aning om. Jag har ju semester. 😛

En sak till i galenskapen, som säkert skulle behöva ett eget inlägg, är mina affirmationer. Jag vågar knappt säga det här … Jag … skriver ”författarens tack” inuti huvudet. Formulerar mig och tänker på vilka jag inte får glömma när Manuset äntligen blivit signat vid Stora Bokförlaget. Ska jag skriva ut namnet på alla testläsare? Jag har redan bestämt vilken dikt som ska stå som inledning i spänningsromanen (jo, jag har dikten på mobilen) och vem som ska dediceras vilken bok. Jag till och med spelar upp scener framför mina inre ögon vad som ska hända i framtiden. Jag är en hyllad författare som sitter i tv-soffor och till och med går på någon röd matta emellanåt, iklädd fantastiska klänningar, håller föredrag om mitt författarskap och ……… Weirdo.

Hoppas ni kan njuta av era skriverier och grubblerier. Egentligen är detta en bittersweet värld där allt är möjligt. Jag har hört att affirmationer är bra ….

❤