Gästinlägg av Anna-Karin Andersson

Vetenskapens gränsland – att skriva spökhistorier utifrån arkeologisk forskning

0440ec6b08-DSC_0668

Jag älskar att befinna mig i verklighetens gränsland. Mina historier nöjer sig aldrig med att vara kvar i den verkliga verkligheten.

Eftersom jag har ägnat många år av mitt liv till forskning inom arkeologi, var detta med att berättelserna hela tiden letade sig utanför verkligheten ett problem för mig under lång tid. Mina tankar kretsade hela tiden kring frågor om man får skriva berättelser om verklighetens gränsland, som utspelar sig på arkeologiska platser.

Det ämnar jag återkomma till. Men först:

Jag älskar att göra research. Jag sätter mig aldrig bara ner och skriver på en historia. Jag kan få en idé om någon karaktär eller en övergripande idé om berättelsen, men det är först när jag ger mig ut i landskapet och hittar den där perfekta platsen, den där ruinen där hon har bott eller han har levt, som berättelsen börjar leva.

När jag skulle påbörja uppföljaren till I skuggan av Blå Jungfrun, som främst ska berätta 1600-talsTherese historia, visste jag att hon var från ett litet samhälle norr om Kalmar. Jag visste inte så mycket mer än det, samt att hon dog på Blå Jungfrun (svårt att spöka om man lever liksom …).

Jag hade tidigare forskat lite, rent arkeologiskt, om det här lilla samhället eftersom det fanns en liknande fornlämning här, som en labyrint på ön Blå Jungfrun.

Så, jag åkte ut till platsen, efter att först ha kollat Fornsök (en fantastisk sida på nätet där ni kan slå upp info om alla registrerade fornlämningar i Sverige) och upptäckt att en ruin av en torplämning fanns inte långt från platsen. Kanske kunde 1600-talsTherese ha kunnat bott där.

Gäddesnäs, är en underbar plats med stensättningar från vikingatid längs en ås som sluttar ner mot en avskild bukt. Tre tomtningar ligger på rad längs vattenbrynet och skvallrar om att här gick fiskare i land under medeltiden för att söka skydd för natten (tomtningar är ett arkeologiskt begrepp som innebär små ruiner efter enkla kojor/stugor vilka restes längs stränderna och som tolkas som att fiskare och sjömän gick iland för att söka skydd för väder och vind, dateras ofta till medeltid.).

Jag gick längs den långa allén som ledde fram till ån där ruinerna av en gammal kvarn från 1600-talet står. Jag vandrade längs ån, bort till odlingsrösena och hittade torpruinen från Fornsök.

PANG! sa det i huvudet. Synen ändrades.

Pojkarna nere vid ån skrattade rått. På marken bakom dem låg en lemlästad pojke, knappt mer än ett trasigt bylte, fasthållen av en två större killar. Ute i vattnet stod en man med med håret fastklistrat av svett längs pannan och tänder som lyste bruna. Han vände sig mot pojken på marken. 

Kom och ta den då!

Han grinade och hötte med säcken över det forsande vattnet. 

Fascinerat betraktade jag skådespelet som försiggick både inuti mitt huvud och intill mig vid ån.

Hon kom över gårdsplanen. Jag såg hur hennes fingrar slöt sig om en knytnävesstor sten. Såg hur hon drog handen bakåt och tog i med all kraft.

Hörde det klinkande ljudet när pojken med de bruna tänderna segnade ner i vattnet.  

Släpp honom!

Hon pekade byltet som låg fastklämd under pojkarna. 

Släpp honom, väste hon. 

 Sällan har jag sett ögon som glöder på detta sätt!

Vad jag just hade upplevt var inledningen till uppföljaren av I skuggan av Blå Jungfrun. 1600-talsTherese hade tydligt visat sig!

Hade detta varit för några år sedan hade jag brottats med tankar om jag verkligen fick göra så här, skriva spök- och mystiska berättelser om vetenskapliga platser.

När jag skrev I skuggan av Blå Jungfrun, som är helt baserad på arkeologiska platser som jag och två kollegor fann inom ett arkeologiskt forskningsprojekt som vi driver om den mytomspunna ön Blå Jungfrun i norra Kalmarsund, var jag inte en enda gång säker på att man verkligen fick använda forskningen på det här sättet.

Men, jag tror inte man ska stoppa kreativiteten och vissa berättelser måste bara berättas! Vi hade inte varit på ön många timmar innan en ung tjej dök upp inuti mitt huvud.

Therese var född!

Andra natten på ön vaknade jag av att ett rådjur skrek i skogen, ni vet så där som råbockar kan skrika. Ljudet skar genom den tysta natten. Det är bara det att det finns inga rådjur på ön! Det finns inte ens en hare. Bara fåglar och insekter. Så vad var det som skrek? Den tråkiga förklaringen är så klart att det var en säl. Men om det inte var det …

1600-talsTherese var född!

Nu för tiden har jag faktiskt inte sådana här tankar längre. Om jag vill skriva en spökhistoria om arkeologiska platser som jag forskat om, så tänker jag göra det. Däremot, en sak som jag tänker hålla hårt på, är att faktan ska stämma! Läsaren ska kunna uppsöka platsen, kolla upp arkeologin och lämningarna och se att det i berättelsen stämmer.

Genom att använda min egen kunskap i berättelser kan jag lyfta fram och förmedla en liten del av de fantastiska historiska och arkeologiska platserna som jag vet om. Jag kan berätta om i det närmaste magiska ställen; en öde ö med fantastisk arkeologi, en torpruin i skogen som skuggas av vikingatida gravar och ett slott vars historia för många är dold.

Jag kan lyfta fram en del historiska händelser, några arkeologiska platser och på samma gång berätta en historia från verklighetens gränsland.

Vill ni läsa mer om, eller beställa min, I skuggan av Blå Jungfrun kan ni kolla på Idus Förlag. Klicka på länken här!

3d400-228x228

Läs mer om mig och mina böcker på http://annakarinandersson.se

Eller följ mig på bloggen http://annakarin.annakarinandersson.se

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s