Hej!
Jag kommer att dela med mig av några av mina upplevelser som mobbad i skolan. Om någon känner sig utpekad – bra, det kanske var meningen. För övrigt har jag valt att inte namnge vare sig skola, lärare eller klasskamrater. Det är inte så att jag vill åt dem på något sätt. Jag vill bara ge oss mobbade en röst, jag vill berätta min historia om vad som hände.
Under åtta veckor kommer du att få följa med på en resa tillbaka till min barndom. En plats som givetvis rymde massor av kärlek och glädje – också. Mina betraktelser är vinklade och berättade ur mitt minne. De är mina upplevelser av det jobbiga jag var med om under mina första sex, sju skolår. Någonstans under högstadiet började jag att ta för mig. Men låt oss börja från början.
Jag var mullig under några av mina första skolår. Det har präglat mig under hela mitt liv. Jag har fortfarande problem med min självbild. De flesta av oss har något minne från skolan och uppväxten som man minns som jobbig, kanske något man skämdes för. Det hör ihop med att växa upp, att jämföra sig med alla andra för att så småningom upptäcka vem man är.
Det kan göra ont på vägen.
Vi flyttade och jag började i en ny skola i andra klass. Det var en ganska stor skola med många elever från välbeställda hem strax utanför Örebro. Jag åkte skolskjuts. Min familj bodde en knapp mil från orten där jag gick i skolan. Mina föräldrar hade sadlat om till bönder och vi bodde vackert på landet vid en sjö, med betesmarker och skog in på knuten.
Det började direkt. Mobbningen. Så minns jag det i alla fall. Under första terminen i tvåan.
Jag minns ett tillfälle i skolbussen på väg till skolan. Jag satt ganska långt fram, ensam. Bakom mig ett par rader längre bak i satt två flickor i min klass. De tisslade och tasslade och skrattade. Jag minns att jag vände mig om och tittade på dem. Då tittade de bort och fnissade. Jag minns att mitt åttaåriga jag visste att de hade viskat om mig. Sådant vet man. Blickarna kan vara de värsta att bli utsatt för. Det utanförskap det väcker är avgrundsdjupt.
Den lilla åttaåringen som började i den nya skolan hade det tufft. Jag minns min lärare, en av den riktigt gamla stammen som satt vid sin kateder och hade järnkoll på oss. Med en kofta över axlarna satt hon där och vi fick gå fram, max tre i taget på varje sida om katedern om vi behövde hjälp. Höger, vänster, höger, vänster. Hon hade inte mycket känsla för hur hennes elever mådde. Det var militärisk disciplin. Klassrummet var hennes domän. Men i korridorer, på skolgården och i omklädningsrummet fanns det ingen frökenmilitär som hade koll. Där fanns spelrum för andra aktiviteter. Och det var inte bara snälla lekar barnen lekte.
Jag älskade att läsa och skriva. Jag älskade att lära mig saker, att lyssna på fröken när hon läste och berättade saker för oss. Jag är tacksam att jag behöll den känslan genom åren. Någonstans var skolan en källa till glädje också. Tack och lov.
Annars vet jag inte vad som hade kunnat hända.
”Mitt vuxna jag har fått kunskap, men mitt lilla jag förstår fortfarande ingenting.”
Anna Helgesson
Tack för att du läste!
Nästa söndag kommer jag att fortsätta berätta om min tid som mobbad. Vad jag kallades för, vilka öknamn mina klasskamrater hittade på och vad som hände den där dagen när jag kom till skolan med mina nya fina stövlar.
Morgans mission är en realityserie på svt som utspelar sig i en vanlig åk 8 i Sverige idag. Morgan Alling är skådespelare och brinner för utsatta barn. Han vill se om det går att förändra de mönster som formar klassens gemenskap. ”Det finns inga onda barn, det finns bara onda mönster” Har du inte sett den serien, så gör det. Finns på svtplay. I morgon sänds sista delen av fem. Jag tänker titta. Programmen rör upp minnen men sänder också hopp. Det går att förändra vår syn. Det går att göra skillnad. Tack Morgan för din insats mot mobbning. I mitt hjärta gör det gott.
Annas ark 
Bra att du delar med dig, Anna! Allt för många barn har utsatts och utsätts för en verklighet som många vuxna inte ser. Det är viktigt som barn att veta att man inte är ensam om att bli mobbad, det kanske ger styrkan att be om hjälp! Det är också viktigt att vi vuxna vaknar och ser hur det ser ut för våra barn. Har ibland en känsla av att man blundar, eftersom situationen framkallar obehagliga minnen från ens egen barndom?
Kan nog mycket väl vara så att tråkiga minnen väcks till liv hos de vuxna. De har nog inte gjort upp med det som hände under sin egen skoltid, vare sig om de blev mobbade, var den som mobbade eller ”bara” var medlöpare.
Jag känner att jag själv bearbetar hemska minnen genom att skriva om det nu.
Om det leder till att någon läser och känner något så har jag jag uppfyllt mycket.
Ha en fin söndag och lycka till med NA NoWriMo! ☺
Nu har jag läst och jag blev besviken att inte få läsa mer. Jag längtar redan tills nästa söndag då fortsättning följer. Jättebra skrivet!! Jag har blivit prenumerant på din blogg (gillar dig redan på Facebook) för att inte missa något ❤ Kram!! =D
Tack så mycket för de orden Åsa. Varmt välkommen tillbaka och roligt att du följer.☺
Önskar dig en fin söndag!
Redan här i ditt första inlägg väcker du känslor, inte bara för den där lilla tjejen som sitter där på bussen och bara vet fastän inget sägs högt så att ingen kommer att tro henne. Nä det är också känslor över att behöva vänta en hel vecka. Men ååååh!
Anna! Såna här viktiga saker behöver vi prata om så tack för att du dela med dig.
Kram!
Starkt att du delar med dig, jag känner igen situationen. Jag glömmer aldrig!
Usch Pia, var du också utsatt? 😯
Hoppas du kommit vidare stärkt av dina erfarenheter. Jag vill hoppas att det är så för mig. Kram!
Gick in direkt från fejan för att läsa detta då det är ett ämne som berör mig. Jag var själv mobbad (om än inte så allvarligt) under högstadiet så det skall bli intressant att följa din resa här på bloggen. Det kan nog inte skrivas tillräckligt om detta. Jag är glad att mina barn går på en skola där det jobbas väldigt mycket med dessa frågor och där det är nolltolerens (kanske det ordet bara är ”snack”? Kanske de säger så på alla skolor, även där det mobbas väldigt mycket?). Jag håller mig ständigt uppdaterad om hur barnen känner sig, om de blir mobbade/illa behandlade (även om de själva gör saker som är oschyssta mot skolkamrater).
Så trist att även du varit drabbad. Så många som gått igenom detta hemska! Det känns nästan som om det finns osynliga lagar, där någon el några SKA bli utsatta! Jag är mycket intresserad av gruppdynamiken bakom detta beteende. Därför såg jag Morgans mission med stort intresse. Såg du det också?
Du verkar vara en fin pappa som bryr dig på riktigt. Det är sådana föräldrar som behövs!