Jag var mullig när jag var liten. Det fick jag höra i skolan. Öknamn som barnen viskade efter mig. Öknamn som skreks efter mig.
Det var killarna i klassen som använde dessa namn på mig. Fettis. Tjockis. Ösing. Ösing Fjösing. Som barn hette jag Österdahl, så jag antar att vissa av namnen de så uppfinningsrikt hade hittat på hade sitt ursprung i mitt namn helt enkelt.
Jag minns att mitt inre gjorde uppror när jag hörde namnen, kände namnen träffa mig i bröstet, i huvudet, i magen. Det gjorde ont. Jag blev hånad, trakasserad och mobbad.
Jag vet inte vad som var värst. Blickarna som tjejerna utbytte, deras små huvuden tätt ihop som viskade ord inte jag fick höra eller pojkarnas öknamn och hån som ekade i korridoren. Båda gjorde fruktansvärt ont.
Jag vet att jag jämförde mig med mina klasskamrater på olika sätt. De flesta hade yngre föräldrar än jag. De arbetade som mäklare, företagare, sjuksköterskor och banktjänstemän. Mina föräldrar var bönder. Jag minns att någon fnissade och sa att jag luktade koskit. Någon kunde fråga högt över klassen. ”Hur mår korna idag då?” Kanske var dessa ord inte illa menade, men jag var naggad i kanten och tog nog åt mig deras ord på ett negativt sätt.
Visst fanns det någon som kanske var avundsjuk. Jag hade en egen katt och hund, vi hade höns och kycklingar på våren, kalvar och så småningom fick jag till och med egen häst. Visst kan jag fundera på om någon av dessa barn som var så elaka egentligen var avundsjuka på mig. Så kan det ha varit. Men lilla Anna kunde inte förstå det. Lilla Anna var bara ledsen och grät på vägen hem från skolbussen. Nästan varje dag under en period.
Jag minns en dag i lågstadiet. Jag hade fått nya fina stövlar. Blå snowjoggers. De var så fina och jag var så stolt. När det var dags för rast tog en pojke den ena stöveln och sprang iväg med den. Jag ropade att jag ville ha tillbaka den. Han kastade med den och jag skrek igen. Rätt var det var hade han öppnat dörren och sprungit ut med min fina blåa stövel och kastat den i en vattenpöl. Jag minns förödmjukelsen, hur jag fick gå ut och hämta min dyngsura stövel. Jag minns inte om jag hade andra skor eller om jag helt enkelt fick gå omkring med min blöta stövel. Men minnet har etsat sig fast som en tatuering jag inte kan bli av med.
”Mitt vuxna jag har fått kunskap, men mitt lilla jag förstår fortfarande ingenting.”
Anna Helgesson
Nästa söndag fortsätter jag att berätta om hur det var när jag var liten och mobbad i skolan. Det fanns vuxna som också gjorde felsteg. Tack för att du läser.
UR-pedagogerna har en podd som handlar om mobbning. Vill du lyssna på den så klicka här.
Annas ark 
Hej Anna! Jag förstår dej, hur du kände som barn, jag blev oxå mobbad under många år för att jag var en ” knubbis” kram på dej från mej/ Tina ( visst känns det skönt att visa ”mobbarna” att mej kunde ni inte knäcka) lycka till med allt du tar dej till…..
Fy vad många vi är! 😯
Ibland kan den känslan komma men mest tänker jag att det var synd att vi inte fick hjälp. Kram!
Jag minn och jag glömmer aldrig…
❤
Just den där tiden runt tio år var nog värst, jag som alltid hade varit så liten svällde upp och blev mullig. Det var verkligen inte roligt. Det värsta är väl att den där bilden sen följer med hela livet, vare sig man är smal eller lite mulligare (för jag pendlar lite hit och dit). Minns en dag när jag var 28 och tog med mig ett gäng byxor in i provhytten i den storlek jag trodde att jag hade. De ramlade av. Jag hade inte märkt hur smal jag plötsligt hade blivit utan att ens försöka. Det var en märklig känsla. Ändå fortsatte jag att se mig själv som den där mulliga.