Ny serie på bloggen Annas ark – Min tid som mobbad i skolan – del 3

Alla elever vägs och mäts i skolan. Så även när jag var liten. Det var alltid en pärs. Jag fick alltid vänta till sist eftersom mitt efternamn började på Ö. Barnen gick in, den ene efter den andre, och kom ut med sin lilla lapp i handen. De flesta frågade varandra hur mycket de hade vägt och de flesta berättade det utan att blinka. Det fanns en flicka till i klassen som var mullig. Det kommer jag ihåg att jag tyckte var skönt. En till som vägde mer än de små taniga klasskamraterna. Jag kommer ihåg att vi jämförde våra resultat och att de var ganska lika. Kanske tyckte hon också att det var skönt att jag fanns. Hoppas det.

Det är inte bara barn som säger och gör saker som sårar.
En gång var jag riktigt sjuk. Jag hade säkert halsfluss, för det hade jag ganska ofta som barn. Min pappa tog med mig till vårdcentralen och där var det en läkare som undersökte mig. Han tittade i min hals och kände på mina halsmandlar. Plötsligt frågade han mig om min mamma var tjock. Och om det fanns flera i min släkt som var tjocka. Jag minns att jag svarade att både mamma och mormor var lite runda.
Då sa han till mig att jag skulle tänka på vad jag stoppade i mig i fortsättningen, om jag inte ville se ut som de.
Besvikelsen gick att läsa i mina föräldrars ögon, det kommer jag faktiskt ihåg. Jag var ju hos doktorn för halsont, inget annat.

En annan händelse från detta med skolhälsovården var efter ett sådant där vikt- och längdbesök hos skolsköterskan. När vi var klara så tog hon fram en lunta med papper. Hon berättade att det var mat som hon tyckte att jag skulle äta. Magert kött, mager ost, lättmjölk och så vidare. Flera sidor med kostråd. Jag var i tioårsåldern. Jag kom hem med detta till mina föräldrar som läste.

Kvällsmat varm oboy smörgås liten mobbad skola serie på bloggen Annas ark
Jag ser lite förvånad ut! 🙂 Foto från köket där hemma. Jag är 8-9 år och sitter och äter varm oboy och ostsmörgås. Min favorit.

Pappa berättade att han hade ringt till skolsköterskan och skällt ut henne. Till saken hör att jag inte var sjukligt fet, vilket man kanske kan tro när man läser detta. Jag hade extrakilon, men inget som var i närheten av någon livsfara. En annan sak som gör detta lite extra känsligt för mina föräldrar är att jag var sjuk när jag var liten. Jag hade en kronisk hosta under mina första levnadsår som gjorde att jag ofta kräktes. Jag var mager som en pinne. Nu hade det gått över och det jag åt stannade kvar i kroppen.

Frisk och mullig. Mobbad i skolan och de vuxna hetsade till förändring.

Var det sådant stort fel på mig?

”Mitt vuxna jag har fått kunskap, men mitt lilla jag förstår fortfarande ingenting.”

Anna Helgesson


Jag fortsätter att berätta hur jag hade under min skoltid som mobbad nästa söndag. Häng gärna med då också. Tack.

Om du vill lära dig mer om mobbning så har UR-pedagogerna sammanställt en fantastisk lista på sin blogg med filmer och serier som tar upp ämnet på olika sätt. Klicka här så kommer du till deras lista.

Annonser

10 reaktioner på ”Ny serie på bloggen Annas ark – Min tid som mobbad i skolan – del 3

  1. Kommer ihåg den där kön till syster i skolan för att vägas. Det är därför jag också kommer ihåg att jag i årskurs 2 vägde 25 kilo. Ingen reagerade på det, däremot så var det annorlunda när man i mellanstadiet såg ut på ett helt annat sätt. Jag känner så väl igen mig i din berättelse Anna. Och många fler är vi. Bra att du delar med dig!

    1. Jag skriver detta både till mig själv och till alla er som har varit med om samma sak. Jag har fått många igenkännande kommentarer. Dessa inlägg är lästa av många. Det betyder nog att vi är alldeles för många som varit med om liknande saker.
      Kram till dig! 💕

  2. Jag blir innerligt ledsen att läsa om hur du har haft det! Jag har arbetat som skolsköterska i 13 år, och känt mig motarbetad bl.a pga min inställning till/ mot att diskutera barns vikt inför barnen. Det kan vara farligt att väga ett barn och ge kommentarer om vikten. Det bör diskuteras vuxna emellan! Barn vet! Både när de väger ” för lite” eller ”för mycket”. Jag har nu lämnat yrket och mår dåligt när jag tänker på det. om man anser att barn väger för mycket, är det av största vikt, att ta reda på hur barnet mår!!! Kamrater? Annat? familj? är maten en tröst?
    Detsamma gäller vid ev anorexi. det är farligt att väga anorektiska barn. Ju mer man väger dem, desto mer går de ner, av ångest för att ha gått upp…..Jag har tänkt att skriva en bok…Jag har erfarenhet av allvarlig anorexi! 27 kg vid 17 års ålder. det enda sjukvården, skolsköterskan brydde sig om, var vad jag vägde. Ingen brydde sig om hur jag mådde. jag sa´vid ett besök att jag inte orkade leva längre, med dessa anorektiska tankar. Skolsköterskan gjorde inget! Inget samtal hem till mina föräldrar! Man blir tokig när man tänker på allt galet! varför så stor vikt, vid en vikt? bakom vikten finns en människa – ett liv- ett mående!

    1. Åh då mycket viktigt du skriver! Starkt att ändå lyckats komma ur anorexin. Hoppas du gjort det i alla fall.
      Jag klarade mig förhållandevis bra. Min vikt kommer alltid vara en issue verkar det som. Många av oss har en skev självbild. Jag hoppas att jag blir vän med min kropp ju äldre jag blir. Det blir mycket som känns lite lättare när jag kan släppa alla måsten. Att må bra är det allra viktigaste, alltid.
      Så hemskt att läsa att ingen ringde hem! Då blir det fel åt det hållet. Och jag håller med dig, vikt är bara en siffra. Faktorer bakom är viktigast. Alltid prata med föräldrar och aldrig framför barnet!
      Vad tråkigt att du lämnat yrket. I alla fall om det berodde på missförhållanden. Hoppas du gått vidare och kan må bättre du också. Tack för att du skrev! Kram!

      1. Hej igen!
        Jag helt bra från anorexin, men jag har fått väldiga besvär med mina tarmar.
        Jag undrar, hur har ditt liv blivit. som vuxen, efter din fasansfulla tid i skolan? Fick du något stöd därifrån? stöd från din familj? Hur mår du nu?
        Jag har en vän, som mobbats i skolan, och även om hon är vuxen (49 år) så har mobbningen präglat, förstört- och påverkar fortfarande hennes liv.
        Det är hemskt!
        Har du sett TV-programmet Morgans mission? Morgan Alling, som likaså blev mobbad, som barn, har försökt att göra en insats. Tyvärr lägger man i programmet för mycket fokus på eleverna. Jag anser att en stor bov i det hela, är att vuxna ”blundar”. Vuxna behöver interagera med barn i mobbningsärenden.
        Hur ser du på det?
        Varm Kram!

      2. Jag mår bra idag. Visst har jag påverkats av min skoltid. Jag är ändå glad att jag kan använda mina erfarenheter både i arbetet som lärare och som författare. Morgans mission följde jag slaviskt. Jättebra att mobbning kom upp på agendan. Jag tycker absolut att du har en poäng där. Vi vuxna ska vara rolemodels och påpeka vad som är rätt och fel.
        Tråkigt att du fått sviter av din sjukdom. Hoppas inte att de är alltför omfattande.
        Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s