Jag var faktiskt inte bara mobbad av barnen i skolan. Förra veckan berättade jag om hur det gick till på idrottslektionerna. Jag blev vald sist och hur det gjorde ont. Idrottsläraren var inte en god pedagog. Jag minns att han hade klara favoriter i klassen som han dessutom hade gett egna smeknamn till. Han var även suspekt i sitt förhållande till oss flickor. Han hittade anledningar att titt som tätt komma in i vårt omklädningsrum. Det var ett slags övergrepp på oss alla.
Han var helt enkelt inte lämplig som lärare. Några exempel till:
Jag minns inte hur gamla vi var. Han berättade bara att vi alla skulle ställa oss på händer mot väggen. Många klarade det, men inte alla. Jag hade inte en chans. Jag var rädd och inte speciellt motoriskt utvecklad när det gällde liknande fysiska övningar. Han poängterade att i slutet av terminen skulle alla, han upprepade alla och tittade på mig, klara av att stå på händer mot väggen. Vi kan inte ha varit så gamla, för jag minns att jag blev rädd och testade flera gånger. Armarna vek sig och jag fick ont när jag ramlade. Alla skulle klara det. De flesta av oss kunde redan. Han skrattade bara åt mig.
Flera år senare inträffade detta. Vi skulle göra bakåtvolter från en bom ganska högt upp med en tjockmatta under. Jag var ett sådant barn som hade det svårare på idrotten helt enkelt. Kanske mest för att jag var lite rädd av mig. Jag klarade inte av att hoppa bock över plintar eller göra volter från trampolinen. Jag tyckte det var otäckt. Nu skulle vi göra bakåtvolter.
Idrottsläraren hjälpte de som behövde. Han hjälpte även mig. Han höll i så att jag kom runt och såg till att jag hamnade rätt på mattan. Jag minns att det var jätteläskigt. Jag var tolv år. Kanske kan man tycka att jag skulle klara av det på egen hand. Men jag kände att jag var hur osäker som helst. Jag ville ha hans stöd även den tredje gången. Han bara skakade på huvudet och sa att jag skulle göra det själv. Han trodde nog att jag skulle klara av det. Jag sa gång på gång att jag ville ha hjälp, att jag inte skulle klara det själv. Han skakade på huvudet och gick iväg. Jag visste inte vad jag skulle göra, utan tippade mig bakåt, kände hur hela salen snurrade och hur jag hamnade väldigt otäckt på min arm. Jag hade noll kroppskontroll. Armen bröts rakt av och jag var borta från skolan i några veckor.
Jag säger inte att det var hans fel att jag bröt armen. Det var en olycka. Men han hade inte sett mina behov och inte lyssnat på mina argument. Han såg mig aldrig under dessa år. Han lät mig sitta på golvet och skämmas vecka ut och år in. Det är han skyldig till.
Syslöjdshitler verkar jobba på många skolor. Även hos oss under en period. Hennes inställning till oss elever lämnar övrigt att önska. Hon hotade mig att jag skulle få lägre betyg i syslöjd, eftersom jag var för noga. Jag kan bara tala om att den duken jag broderade då, har jag fortfarande kvar. Och den är skitsnygg! Bara det att säga till någon som älskar att sy och handarbeta, att jag var för noggrann. Jag fick lägre betyg. Det gör mig förbannad på riktigt.
”Mitt vuxna jag har fått kunskap, men mitt lilla jag förstår fortfarande ingenting.”
Anna Helgesson
Vuxna kan göra fel. Men vissa fel är oförlåtliga. Tack för denna vecka. Nästa gång skriver jag om hemsk olycklig kärlek. Hoppas vi ses då.
Annas ark 