Ny serie på bloggen Annas ark – Min tid som mobbad i skolan – del 7

Jag hävdade mig i skolan på mitt sätt. Jag blev bäst i klassen i många ämnen. Min kunskapstörst var stor och jag hade även mycket tid att läsa läxor. Jag gillade läxor. Jag tyckte om skolan trots allt. Men jag tror att min strävan efter höga betyg handlade om att hävda min rätt att få vara där. Trots att klasskamraterna himlade med ögonen varje gång jag hade alla rätt på prov och läxförhör, så gav det mig en tillfredsställelse. Jag var bra på något. Jag dög till något i alla fall. Och jag var bättre än dem på något.

Jag har funderat mycket på min självhävdelse genom åren. Vad gjorde jag åt min situation? Kunde jag ha handlat annorlunda? Bara genom dessa två frågor märker jag hur fel det blir. Det var ju inte mitt fel. Inte något av det som hände.

Men var fanns de vuxna på skolan? Var fanns de som kunde ha sagt ifrån, gjort annorlunda och förhindrat att det fortgick? Jag minns en gång, då någon gjorde något. Det var i mellanstadiet. Min fröken hade fått veta att jag var ledsen eftersom det fanns barn i klassen som kallade mig dumma saker. Hon var en god människa vill jag minnas, jag gillade henne. Hon samlade hela klassen i en ring. Vi satt så att alla skulle kunna se varandra. Jag minns till och med var jag satt, var fröken satt och hur allt detta kändes. Fröken berättade för klassen att hon hört att Anna blivit retad och kallad fula saker. Hon bad mig säga vilka ord det var. Jag satt där, utpekad och fick dessutom säga dessa okvädningsord högt, inför hela klassen. Sedan tittade min fröken strängt på alla och sa att hon aldrig ville att någon skulle säga så till mig igen.

Intentionen var god. Hon ville hjälpa mig. Men tillvägagångssättet är inte försvarbart. Jag var utsatt redan innan. Att placera mig inför hela klassens åsyn och behöva sätta ord på detta helvete alldeles själv, var för mycket. Jag kommer aldrig att glömma den känslan.

Mamma berättade för ett tag sedan att pappa hade ringt till min lärare och berättat om mobbningen. Ett av svaren han hade fått var att jag kunde ju leka med dem som var snälla. Mina vänner. Som om det skulle räcka. Jag vet inte. Det var så många år sedan. Men jag vet att jag kände mig sviken av vuxenvärlden som inte såg mig och hjälpte mig så att mobbningen kunde sluta.

Denna serie har fått mig att verkligen tänka efter. Att tänka efter hur det var. Att tänka efter hur det var med den tidens ögon. Det är 35 år sedan. För 35 år sedan var det okej att röka inför barnen, låta dem andas in den giftiga röken. Idag vet vi bättre. För 35 år sedan var det okej att sitta och ligga löst i bilarna utan bilbälten, kanske till och med med en livsfarlig låtsasratt framför sig som säkerligen skulle fungera som dödsredskap i en frontalkrock.

Idag vet vi bättre. De vuxna utsatte inte barn för passiv rökning och farliga bilfärder för att de ville barnen illa eller inte brydde sig. Det är samma med mobbningen i skolan.

Kan det vara så illa att de vuxna faktiskt inte visste bättre?

20151026_192727-1
Här är jag, precis 13 år fyllda. Någonstans här började det vända för mig. 🙂 Denna speciella födelsedag firade jag i Gillers klack på en skolresa. En av mina vänner hade fixat en överraskningstårta till mig. Det kommer jag aldrig att glömma. TACK Monika, Mia och Martina, Renate, Ingela och Marie för att ni fanns vid min sida. Ni gjorde hela skillnaden. ❤

”Mitt vuxna jag har fått kunskap, men mitt lilla jag förstår fortfarande ingenting.”

Anna Helgesson


Tack för att du har läst. Jag hoppas att mina texter har gett dig någonting. Jag hoppas också att du som vuxen ser de små barnen. De behöver dig.

I och med detta inlägg slutar jag min serie om mobbning. Jag kommer säkert att få anledning att återkomma till ämnet i framtiden.

Jag önskar mina kära läsare en fin Lucia och frid i era hjärtan. ❤  

GOD JUL!

Om du är nyfiken på någon av mina böcker så är du mer är välkommen att höra av dig.
Glashjärtat – vänner eller fiender? handlar en hel del om mobbning och passar lika bra för både pojkar och flickor i åldrarna 8 – 12 år.


4 reaktioner på ”Ny serie på bloggen Annas ark – Min tid som mobbad i skolan – del 7

    1. Tack så mycket Pia! Det har varit en process och jag tänker att det är en form av bearbetning. Samtidigt har jag blivit berörd av alla som har delat med sig av sina erfarenheter också. Så det har fungerat åt båda hållen tror jag. Kram!

  1. Tack Anna för det du delar med dig av. Bara att du gör det visar den styrka du har inom dig. Och kom ihåg att du gör skillnad med ditt skrivande.
    Ha en riktigt härlig jul! Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s