Sams med Martina Haag…

Ja, det tog en hel månad faktiskt. Det är inte så att hon vet om det, det där med att jag var osams med henne.
Allt började på Bokmässan. Jag var där på söndagen. Jag kan tänka mig att hon hade varit där sedan tidigt torsdag morgon. Hon var nog trött. Eller hade PMS. Eller så var det något annat fel på henne.
Så här gick det till: Jag strövade omkring och njöt av atmosfären, tittade på alla böcker och människor som strömmade runt mig. Jag passerade Björn Hellberg som stod och poserade nöjt bredvid en glad och lycklig läsare som skulle bli förevigad tillsammans med honom på bild. Med ett leende i mungipan passerade jag dem och tänkte att Björn var allt en gullig man som ställde upp för sina fans, så fint av honom!
Precis då ser jag en snygg kvinna stå alldeles ensam vid ett högt bord fyllt med färgglada böcker. Kvinnan hade en fint uppsatt frisyr och en tight röd klänning. I ögonvrån inser jag vem det var. Med kära nån, det var ju Martina Haag!
Till saken hör att jag plöjde tre-fyra böcker av henne i somras, och tyckte att hon var riktigt underhållande att läsa. Ja, hennes böcker hade öppnat för en annan sort litteratur hos mig, kåserier och komik. Jag tänkte medan mina ben förde mig längre bort från hennes plats att jag nog sjutton ville berätta för henne att jag gillade hennes böcker, ja, för tusan, jag vände på klacken och stegade modigt fram till henne. Hej, sa jag till den vackra människan framför mig. Nu tänkte jag att jag skulle få mig en trevlig liten pratstund med Martina Haag, herre gud, det var ju alldeles tomt runt hennes bord, så det skulle hon väl ha tid med, tänkte jag. Hon stod och bläddrade i en dagstidning som låg uppslagen över högarna med böcker. Jag kunde kunde skymta de färgglada omslagen under tidningen. Hej, svarar Martina och lyfter blicken i alla hast från tidningssidan. Hon drar mungiporna snett åt sidorna i ett stelt leende som genast slocknar. Hennes ögon far ner bland bokstäverna i tidningen igen. Jag gör ett försök att få bort den tryckta stämningen genom att berätta att jag gillar hennes böcker, att jag är glad att jag upptäckt henne som författare och så… Hon tittar upp ett kort ögonblick. Hon ler spänt ännu ett leende som inte når ögonen på flera ljusår och återvänder till tidningen med ett bestämt bläddrande i densamma. Jag står som ett fån, säger, hej då, går därifrån och känner mig dum. Men känner samtidigt att dum, nej det är det inte jag som ska känna mig, det är HON. Hon är dum som inte fattar att en liten läsare är viktig. Trots att just den läsaren inte köpte sju stycken signerade ex på stående fot. Nej, jag bar vlille ”prata lite”.
Jag blev så besviken. Jag tyckte hon var en riktig liten bitch ska jag ärligt säga. Hon förminskade mig till intet och ingenting. Så nonchalerad som jag kände mig, vet jag inte om jag någonsin blivit i hela mitt liv ärligt talat. Hon hade säkert sina skäl.
Jag hade precis lånat två böcker på biblioteket som låg och väntade vid sängen. En hade jag till och med packat ned till Göteborgsresan. Om jag läste i den? Pyttsan!
I går kväll öppnade jag boken för första gången. Jag blåste av dammet och tänkte att vad sjutton, nu ska jag ge henne en chans. Jag brukar ge alla en chans till. Så även denna gång.
Ja, jag blev sams med henne i går kväll. Jag till och med kluckade lite under täcket, hon är ju för dråplig den där Martina Haag!
Ja, nu är hon förlåten. Så pass att jag i alla fall tänker läsa hennes bok jag har lånat. Men om jag tycker att hennes beteende är förlåtligt? Icke!
Jag är inte långsint. Men vissa saker känns svårare än andra. Det tog en månad att bli sams med Marina Haag. Det är rätt länge!