Ni kanske undrar hur

det har gått med min nya dator?

Jo tack, det har gått riktigt bra. Jag fixade bort onödiga fönster som poppade upp (tack Per), jag har lärt mig hur jag sparar på olika sätt, jag har blivit bekant med Safari (herregud explorer, firefox och google chrome har varit mina bästisar förut) och jag börjar vänja mig vid looken all-in-all. Det känns bra nu. Älskar kortkommandot cmd q. You have to try it! PC har naturligtvis liknande funktion, men jag har ju som jag skrivit tidigare, aldrig lärt mig dessa kommandon. Det är aldrig för sent.

Jag var hemma med ond hals torsdag och fredag. En knepig förkylning/sjukdomskänsla som varken vill bryta ut eller gå över. Halsen är dock bättre. Knepigt det där ibland. Hur som helst går det att skriva trots denna åkomma. Väldigt bra till och med. Jag satt vid datorn många timmar och skrev ihop över 14 000 ord. Jag vet, det är fruktansvärt mycket. Jag fattat inte riktigt själv vilket otroligt skrivflyt jag hamnade i. Jag blev nästan lite febrig, men det berodde inte på den onda halsen. Orden forsade ur mig, jag rös, blev kallsvettig (fortfarande inte på grund av den fysiska åkomman) och ropade hurra (inombords) när vissa bitar föll på plats så fantastiskt bra. Så där som det kan kännas när karaktärerna tar över, lever sitt liv och när jag läser vad jag skrivit så har vissa saker, som jag inte hade tänkt på innan, till och med skrivits in i handlingen 8000 ord tidigare. Hur är det möjligt? Jag fattar det inte.

Nu är skräcken att det har gått över. Att mitt berättande har nått sin kulmen. Att historien inte blir mycket mer än det här. 22 878 ord. Och jag som tänker att detta ska bli en bok på 300 sidor. Antar att jag bara har skrivit en tredjedel av den hittills. Kanske inte ens det? Tänk om karaktärerna inte håller, om storyn är för tunn, för enkelriktad? Jag har snöat in på ett spår, ja, men jag gillar den så förbaskat mycket. Jag har skrivit om 30-talet, 70-talet och nu har jag nutiden kvar. Att försöka få ramberättelsen att hålla ihop det hela.

Ena stunden tvår jag mina händer av belåtenhet över min egen förträfflighet, andra stunden bävar jag för det faktum att jag inte har en aning om det jag skriver är ren dynga. Tjoho …

Jag har i alla fall njutit av orden, av sidorna som vuxit framför mina ögon. Hur karaktärerna har älskat, gråtit, hatat och skrikit av dödsångest. Jäklar vad underhållen jag har varit. Av mina egna ord. Tjoho!!!


5 reaktioner på ”Ni kanske undrar hur

  1. Visst är det härligt när fingrarna tar överhanden och ibland infinner sig känslan att man har tömt sig på fantasi, men rätt som det är kommer det mer ord i alla fall. Krya på dig!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s