Ny serie på bloggen Annas ark – Min tid som mobbad i skolan – del 6

Jag älskade en pojke som hade mörkt hår och mörka långa ögonfransar. Han var söt som ett plommon och det var härligt att vara kär. Trots min mobbning så blev jag kär. Det är en stark kraft. Jag tror att alla visste vem jag var kär i. Det är kanske så att när man är liten, så syns det. Jag kanske till och med hade berättat det för några. Troligtvis.

Det var så att en av de populära flickorna i klassen ringde hem till mig en kväll. Bara att hon ringde till mig, var stort. Det hade ingen gjort tidigare. Det hon sa var fantastiskt. Hon frågade om jag ville bli ihop med pojken jag var kär i. Han frågade chans på mig. På mig! Du kan ju fundera på om du tror att jag blev glad. Jag var överlycklig! Min älskling ville bli ihop med mig. Wow!

anna helgesson liten mobbad serie på bloggen
Anna 8-9 år. Äter korv och bröd med min bästa vän som sitter på andra sidan bordet. (Jag har valt att ta bort min vän från bilden.) Ser ni vilken cool ketchupflaska?

Nästa dag kom jag farande på skolgården. Jag såg killar och tjejer stå i en grupp längre bort. Det var alla de populära, de som lekte och träffades på eftermiddagarna. Jag trodde nog att jag skulle få vara med nu. Jag var ju till och med ihop med en av dem! Jag närmade mig gruppen. Tjejen som hade ringt mig mötte mig. Vi hälsade säkert på varann. Sedan uttalade hon orden som för alltid finns kvar i mitt minne, omöjligt att sudda bort. ”Trodde du verkligen att han ville vara ihop med DIG? Det var bara på skoj!”

Tillintetgjord. Fullkomligt värdelös. Skräpet på marken. Jag var ingen. Ännu en gång.

Jag fick ofta höra mina föräldrar säga ”Det finns inget elakare än barn”. Jag tror jag förstår hur de menade. De ville få mig att förstå att det var de som det var fel på, inte på mig. De gjorde nog vad de kunde, stackarna. Jag vet att mamma låste in sig på toaletten och grät ibland för min skull. Jag vet också att de ville att jag skulle byta skola. Men jag hade faktiskt några vänner. En grannflicka som jag lekte med. Det var kanske den främsta anledningen. Att förlora någon man ändå tyckte om och fick vara med ibland. Mina föräldrar tvingade mig inte att byta skola. Vem vet hur livet hade sett ut idag om jag hade gjort det. Vilka vänner jag hade fått då.

Men faktum är att jag hade några goda vänner under min skoltid. Jag tror till och med att det är deras förtjänst att jag inte gick under. Vi hade varandra. Jag hade några som faktiskt ville vara med mig och som jag ville vara med också. De vännerna var livsviktiga för mig. Tack till er om ni läser detta. Tack för att ni fanns för mig när jag hade det så svårt. Tack.

”Mitt vuxna jag har fått kunskap, men mitt lilla jag förstår fortfarande ingenting.”

Anna Helgesson


Vänner är viktiga. Vissa perioder är de kanske den faktor som avgör din framtid – leva vidare eller gå under. Nästa vecka kommer jag att skriva om varför jag var så duktig i skolan och om alla osynliga vuxna.

Annonser

3 reaktioner på ”Ny serie på bloggen Annas ark – Min tid som mobbad i skolan – del 6

  1. Mmmm.. jag har många gånger undrat vad som hade hänt om jag inte gråtit så mycket den där första dagen i skolan för att alla mina vänner gick i den andra klassen. Jag fick byta klass med den följden att alla mina klasskamrater bodde 2 kilometer bort. Jag fick aldrig vara med i deras gemenskap i villakvarteret och ingen orkade gå så långt som hem till mig.
    Jag tycker så mycket om att läsa de där orden du skriver efter varje inlägg – ”Mitt vuxna jag har fått kunskap, men mitt lilla jag förstår fortfarande ingenting.” Det är precis de orden jag behöver för mitt lilla jag förstår fortfarande inte varför.
    Kramar till dig och kramar till oss! Vi är många som behöver dem.

    1. Det är så många tillfälligheter i ens liv. Eller … Ibland känns det så i alla fall. Vi är dem vi är tack vare/på grund av det vi varit med om. Det är så vårt att tänka sig att man skulle ha varit en annan människa om om fanns.
      Vad fint att mina ord kan trösta dig. De kom till mig när reportern från Nerikes Allehanda var här och gjorde reportaget om mig. Jag kanske trodde att de skulle tycka att det var en bra rubrik … 🙂 Nu använder jag det i mitt bloggserie i stället och jag är glad över att du finner tröst.
      Stor kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s