Kära Martina Haag – Det är något som inte stämmer

Det var verkligen så. Det första jag såg var nog egentligen din vackra röda klänning i ögonvrån. Jag hade redan passerat dig, på väg någonstans i folkvimlet på bokmässan. Jag tvärstannade mitt i steget och liksom tänkte ” Det det var ju hon! Martina Haag!” Och det var det. Jag vände mig försiktigt om och smygtittade på dig. Det första jag tänkte var att du såg så ensam ut. Bakom ett högt bord fyllt av dina färgglada pocketutgåvor stod du. Ensam. Ingen kö, ingen som pratade med dig. Då kände jag verkligen att jag skulle våga mig fram, prata med dig. Säga något om att jag gillade dina böcker. Vad som helst.

Jag kan säga att hjärtat slog hårt i bröstet när jag närmade mig dig. Du stod och bläddrade i en dagstidning. Du hade ganska blont hår då, rödmålade läppar och den vackra klänningen som en andra hud. Du var så fin. Hej, sa jag. Du tittade knappt upp. Ditt ansiktsuttryck var i det närmaste plågat, helt ointresserad av mig. Jag klämde fram några fraser om att jag ”hade läst några av dina böcker, att jag först inte hade vetat något om dem, men gillat humorn och så.” Att jag bara ville säga att jag gillade hennes stil.

Under tiden jag pratade lyfte du upp blicken en gång från tidningen. Du log ett snabbt, ansträngt leende som knappt nådde ut på läpparna. Din blick var tom, eller egentligen sa den massor. Jag sade hej till dig, snopen och bortgjord. Jag lämnade dig med blicken tillbaka i tidningen. Jag tror inte alls att du läste i den. Jag var så arg. Och förödmjukad. Du hade behandlat mig så hemskt.

Nu vet jag mer. Jag har läst din bok.

Nu kanske jag vet mer om hur du mådde. Den dagen var på söndagen, den sista dagen av fyra på bokmässan. I denna folkmassa, med ögon överallt som tittade, undrade, spekulerade. Du måste ha mått fördjävligt. Det var därför du inte orkade. Det var därför du flydde in i tidningen, den gav dig en ursäkt att fjärma dig från den obarmhärtiga verkligheten som dundrade inom dig och som inte gav dig någon sinnesro. Du ville bort från hela skiten. Du var överkörd. Du var förödmjukad. Du var den som hade blivit hemskt illa behandlad.

Förlåt. Jag visste inte.

Annonser

2 reaktioner på ”Kära Martina Haag – Det är något som inte stämmer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s